söndag, maj 27

Örnsbronx vs. FC Ribba

Var? - Gubbängens BP
Tid: 10.30
Motstånd: FC Ribba
Väder: Optimala förutsättningar, nästan för hett?
Resultat: 2-2, delad poäng.

”Veckorna rullar på fort nu…”
sade Totti när vi gick förbi båtarna ut med Bergsundsstrand idag. En stadsdel på det Södermalm som jag lärt älska sen barnsben. Vattnet, grönskan och människorna som i förening fullgör en del av Hornstulls patenterade dynamik. Den själ som säkerligen finns vid Skanstullsområdet (...) men som blir så brutalt påtaglig här och vacker på dagar som dessa. Det finns en kraft här som undertecknad lever och dör med.

Nog om lokalromantiken! Det blev, tro det eller ej, söndag igen och gänget från Hamnen skulle spela korpfotboll ute i Gubbängen. Nils & Frank, våra två ”tanks” på topp, fick för sig att i fredags ha efterfest i… Berlin. Vad jag anser om det egentligen är helt oviktigt, men killarna är unga och jävligt hungriga på den ”eviga festen” så det var ju bara att gilla läget för oss övriga. Det ryktas ju om att det övriga sällskapet utgjordes av sex stycken ”ariska och jävligt villiga” groggluder som är stammisar på The White Room (nattklubb i Stockholm). Jag är rätt övertygad om att de inte ångrar sig, men jag kan ha fel.


Sascha, Litsén och Mackan blev forwards för dagen. Jag fick blandade intryck. Vi kan nog alla vara överrens om att Frank och Nisses tyngd saknades. Hela första halvlek präglades av norskt Drillo-tjongande på chans, på måfå. Litsén visade återigen prov på fina skarvnickar. Mackan är tyngden förkroppsligad men när bollen hamnade vid hans fötter, så blev det inte helt rätt alla gånger om jag får uttrycka det så. Mackan gjorde en helt formidabel insats senaste matchen, men var betydligt blekare den här dagen. Ris och ros, helt enkelt.

Sascha då? Nå, karln i fråga var bitvis rätt osynlig stora delar av matchen, men det råder ju inget som helst tvivel om att killen har gift i fötterna. Jag tror jag räknade det till ca 2-3 kvalificerade målchanser för Örnsbronx sett till hela matchen. Likt Inzaghi, på fornstora dagar, så är han ju helt enkelt bara där och rullar in dem där bollarna som är så otroligt viktiga för ett lag, som inte har sin bästa dag. Idag var en sådan dag. Jag menar att FC Ribba rullar ut oss stora delar av matchen. Förvisso har vi också en del förstklassiga sekvenser i första halvlek när matchen står och väger. Det känns dock som att deras 1-0 ledning gör att vi blir paralyserade.

Jag börjar hänga med huvudet. David tappar koncentrationen i vissa uppspelsfaser, men är så inspirerande i sitt närkampsspel att jag återigen hittar viljekraft. Niklas, ny rekryt för säsongen, gör även en mycket bra insats på innermitten – stabil helt enkelt. Olle, Ragge med flera visar kämpaglöd och det smälls ordentligt, vilket resulterar i att de två nämnda får gå ut pga. skada. I halvlek står det 1-0 till FC Ribba och Örnsbronx ser redan ut som ett slaget lag. Totti tar, mycket viktigt också, ton och försöker få laget att samla fokus.
Andra halvlek tar fart och FC Ribba verkar inte speciellt angeläget om att dra ner på tempot. Jag placeras på topp men vantrivs. Alexej och Boris får agera yttrar och gör det bra stundtals. Mitt samspel med Sascha fungerar inte. Jag har ingen harmoni i mitt spel överhuvudtaget, känner mig trög och långsam.

Men där, mitt där i den där rätt anonyma matchbilden, så kvitterar Sascha på en misstänksam offside-situation. FC Ribba protesterar högljutt och är såklart fly förbannade på domaren. Från min vinkel så måste även jag medge att det helt klart är möjlig offside, men domaren väljer att inte blåsa och det står plötsligt 1-1, tio minuter från full tid. FC Ribba känns i denna sekund väldigt överraskade, de hade ju koll på matchen och styrde och ställde rätteligen det mesta. Men varför ska Sascha nöja sig med ett mål? Efter kvitteringen blir ytorna större, båda lagen vill uppenbarligen vinna. Ett uppspel av högt korpensnitt, klapp klapp prylen ni vet, ställer Sascha helt fri med keepern och han rullar, på ett nästan förnedrande sätt, in ledningen.

Sen blir det korpen & Hawaii-fotboll när det är som bäst. Efter vårt ledningsmål vet jag inte riktigt vad som händer. Jag tror att alla av de 22 gubbarna på planen inte riktigt förstått att det plötsligt är Örnsbronx som leder. Efter centringen av vårt ledningsmål, så väljer en kille i FC Ribba att gör det på ”egen hand”. Han går förbi hela laget och gör sin kollega fri – 2-2, alltså minuten efter Saschas ledningsmål. Korpen och Hawaii, helt underbart charmigt egentligen och brutalt rättvist. Matchen slutar 2-2 och det är en seger för Örnsbronx samt två förlorade poäng för FC Ribba.

+ Vi är obesegrade i år. Strålande.
+ Peter, som jag inte riktigt nämnde här uppe (Litséns polare) – grym insats. Fotbollsfötter. Våra paniklån levererar varje gång. Det är bara att lägga till i Örnsbronx-gruppen på Facebook.
+ Carlsson. Målvakten med lugnet, sprider en allmänt skön anda där bak. Fina fötter även där.
+Niklas, välkommen till Örnsbronx. Sandhaag, David, Jangemo & Noah, se upp!
+ Olle & Ragge. Skador betyder att man gett 100%. Jag gillar 100%.
- Ja, just det – skador, ja. Ragge & Olle lär vara borta ett par veckor. Skadelistan bara fylls på, inget bra alls.
- Leta runt efter folk för nästa match – nu! Börja redan på måndag, hör runt med kollegor och dylikt. Det kommer förmodligen bli problematiskt att skaffa 12-13 skadefria gubbar till nästa söndag. Själv befinner jag mig i sydligaste Spanien i en vecka, det är min ursäkt.
Och för helskotta! Det är mors dag! Jag ska inte ens behöva förklara hur viktig den här dagen är. Nuff said.
Framåt, Bronx – alltid framåt!

söndag, maj 20

Örnsbronx vs. Il Piatto

Var? - Gubbängens BP
Tid: 08.45
Motstånd: Il Piatto
Väder: Årets andra riktigt fina sommardag. Kanonväder.
Resultat: 4-1 till Örnsbronx.

Veckan gick in på sin sjunde dag. Den yngre ligan, tillsammans med Johan, stod till tidig gryning på Trädgården och svepte järn. David hade lovat hela veckan att "på lördag ska jag fan ta det lugnt, jag måste fan det" Men David kunde inte, väntat nog, hålla sitt löfte. Förmodligen för att en viss 'Badboy'-Lindström hetsade och för att hans äldsta bror Johan aldrig tackar nej till "en öl"

En öl blir det ju som bekant aldrig. Det blir inte en öl, det blir kanske 12-13 öl. Och det handlar inte om att dem där sista 6-7 ölen är så fruktansvärt goda. Det handlar ju nästan enbart om att tjejerna är kåta, musiken är fet och såklart för att man inte har något bättre för sig. Så vem är man att klandra? Den resterande ligan skulle ju kunna - med all rätta - agera och tycka att det är kass lagmoral att dyka upp packad som ett svin till match, men vi är ju samtidigt människor och jävligt vackra ändå.

Matchens inledning var även denna gång trevande. Undertecknad gjorde det absolut sämsta genom att trampa snett och springa runt med smärta hela följande matchen. Jag var dock alldeles för sugen för att sitta på bänken. Sandhaag och David utgjorde mittlås och det märks att de kompletterar varandra bra. Putte placerade sig själv ute på vänstersidan och fick faktiskt en del bra uträttat, t.ex. matchens första mål. Ett inläggsförsök som seglade över alla inkl. keepern och in i mål. 1-0 till Örnsbronx efter ca 15-20 minuter.

Därefter tycker jag att Örnsbronx står för den absolut sämsta perioden i hela matchen. Det är nervöst och jävligt mycket bakfylla. Frank får inte alls lika mycket gjort som mot Legendarios. Det saknas tajming och den berömda "första-touchen" är helt frånvarande. Segerlund, Mackan, Anders och Johan visar ändå stabilitet i backlinjen. Det är återigen mittfältet som glappar i hemjobbet och det syns lång väg att David bakissvettas till multum. Men David blandar och ger. En felpass här och där räddas upp med hans konstanta bollvinnande, som jag menar betyder oerhört mycket i vår framgång.

Forwardsspelet, då? Nå. Jag är inte helt klar med hur min bedömning ser ut. Sascha (stavning?) har uppenbara problem att bli vän med bollen. Nils är på tok för dyng fortfarande för att kunna få en rättvis analys. Det handlar mer om att bli ovän med så många som möjligt innan han behöver byta för en resorb eller en dos Ritalin. Frank, som jag tidigare var inne på, är hela tiden "med" och hamnar återigen i målprotokollet, men Frank var inte lika giftig idag. Sascha imponerar mest idag, men det är samtidigt kanske en sumpad målchans för mycket också. Forwardsspelet är inte bra sett till matchen, menar jag. Det är backlinjen som står för den mest stabila lagdelen idag. Gratulerar.

Il Piatto kvitterar sedan undertecknad gör en grov missbedömning i en hemmåtnick, vilket ställer hela laget i förvirring. Det här är faktiskt den enda riktigt bra målchansen de har. Jag tar på mig målet i alla fall. Ber ödmjukast om ursäkt. Dock revanscherar jag mig i inledningen på andra halvlek efter fint passa-runt-lir, som leder till en utmärkt boll ut till mig på kanten och därefter ett bra framspel till Sascha som gör att vi återigen tar ledningen med 2-1. Misstaget är rättat, vilket är det enda jag tar med mig från den här matchen.

Andra halvlek blir en ganska, hur ska jag uttrycka det, konstig tillställning. Il Piatto saknar ju tyngd, det är vi nog alla överrens om. Vi vinner mer boll på mitten och plötsligt står det 4-1 till oss. Matchen dör här menar jag. Il Piatto verkar mest sugna på att, befogat också, vilja sparka sönder Nils. Frank gör även allt för att få rött kort. Några härliga "jävla hora" el. ännu bättre "fittluder" gör att domaren, med all rätta, reagerar.

En tanke bara, appropå domaren. Ska vi försöka undvika det här med att få domaren att bli en central roll i matchbilderna? Vi har ju en tendens till att klaga på de flesta domslut. Det är väl bara att gilla läget. Sen om vi, taktiskt sett á la Mourinho, trycker på domaren för att bli "pressad". Jaja, det må vara hänt men vi kan ju tygla oss också, eller hur? Det blir så jävla trist för alla. Jag tycker faktiskt domaren gör en bra insats idag. Nog om det.

Matchens spelare #1 - Mackan. Motiveringen? Tyngd, fyfan vad tyngd. Återigen, jag är glad att Mackans tröja är röd, som min.

Matchens spelare #2 - Markus Åbom. Gjorde allt rätt, tycker jag. Mycket stabil som även bjöd på offensiv kraft. Ett danskt gästspel som vi tackar för. Kul.

+ Vi gör ingen bra match, egentligen - men vi vinner. Det tyder på styrka.
+ Olle. Alla som ställer sig i mål och "tar en för en laget" förtjänar ett plus i kanten.
+ Anders. 53 år, yngre än Flavio & Johan i och för sig, men gör en stabil insats. Är han välkommen igen?
- Domartjafs. Det tar energi, är onödigt och jävligt oproffsigt mest. Ancelotti (berömd och framgångsrik tränare) har en mycket bra inställning till det här med domardiskussionerna. Jag citerar: "Det går jämt ut ändå. Det måste finnas betydligt viktigare saker att lägga energi på som fotbollsspelare & tränare än att ha synpunkter på domaren" menar han. Domare är mänskliga, tro det eller ej.

Framåt, Bronx. Framåt.





måndag, maj 14

Örnsbronx vs. Los Legendarios

Och så var vi igång, igen. Premiärmatch i söndags mot Los Legendarios, Kista. Vårsolen var där och såg till att väderförutsättningarna var de allra bästa. Domaren blåste igång matchen och det blev en milt sagt trevande inledning. Nästan varenda spelare med röd tröja stod för någon form av felpass. Det var nervöst, ängsligt. Putte & Mackan, som vanligtvis ser till att lagmaskinen fattar fokus, förblev något anonyma sett till det vanliga. Typiska premiärnerver var där och spökade hos alla, vilket såklart färgade den första halvleken. Örnsbronx slet på men fick dåligt med utdelning sett till de första 20 minuterna. Det saknades spets och skärpa i den sista tredjedelen, menar jag.

Backspelet var det inget större fel på – alls. Vi har hittat tyngd med Olle må jag säga. Dock så vill jag hellre se Olle på en ytterposition. Det råder ju inget tvivel om att killen är löpstark och framförallt löpvillig. Det verkar också se ut som han hatar att nicka. Johan ”Örnsberg” Ragge Ragnarsson var fläckfri. Nä, backspelet var bra igenom hela matchen menar jag. Deras två mål kommer från situationer som uppstår ur ingenting, kontringar. De hade nån’ vass kille där som gärna höll i bollen också.

Mittfältet stod för en betydligt ojämnare insats. Daniel S lyste med sin frånvaro, tyvärr. Det är inte så att vi inte har ersättare som matchar honom. Men David går ju gärna hem sist från Strand och det speglar ju ibland av sig i hans spel. Bollvinnare av rang är han, men det var någon felpass för mycket också. Putte visade fin känsla i crossarna ut på kanterna, men spelet med boll kan ju överlag gå fortare. Jag vill lyfta fram Wille. Det syns på lång väg att han har gjort det här förut. Wille var, likt Ragge, även han helt fläckfri och stod för en mycket stabil laginsats. Kul.

Som högerytter började undertecknad. Mycket av mitt spel grundar sig i löpning, vilket ni säkerligen har noterat. Jag är och har aldrig varit en fysisk spelare. Jag vill gärna ha boll, gärna springa med boll och sedan leverera boll för en ”klar” chans till någon medspelare. Den viktiga 2-1 kvitteringen, precis innan paus, följde detta tema. Jag var helt klart nöjd med min prestation för dagen men kände väl  mig något besviken efter att inte ha hamnat i målprotokollet.

Örnsbronx har värvat i år. Då ekonomin inte riktigt öppnade upp för ett tyngre köp, blev vi därför tvungna att dra till Stureplan och leta investerare. När vi väl insåg att inte heller några tunga drakar kände sig sugna på att trycka in flis i vårt sköna projekt, så ryckte vi istället tag i en nattklubbsfotograf.

Fran© Nordenberg kom till truppen under tidig höst förra året. Han passade ju in i gänget. Extrema alkoholproblem, en böjelse för alltför unga damer och en allmän ”rycka-på-axlarna”-mentalitet. Franc, med en ytterst social begåvning, blev en av oss. Han visade bättre närvaro på träningarna än de flesta andra och hade onekligen något i sina skridskofötter. Frank gjorde succé i söndags. Han bökade runt som fan på topp likt en targetplayer á la Duncan ’Geniet’ Ferguson (youtuba/googla om ni inte känner till) Frank vill i mångt och mycket vara Zlatan. Riktigt så långt vill jag inte gå, men samtidigt var och är Duncan en riktigt COOL spelare. Kult till och med. Frank skapade sina lägen själv, just det är det mest imponerande menar jag. Ständigt giftig i straffområdet, närvarande på ett sätt som det här laget har saknat. Nils ’Badboy’ Lindström hamnade lite i skuggan, bakom Frank. Han räddade dock upp situationen med en gigantisk bössa som avlossades på ribban och in. Känslan är att Nils, som ofta har sett till att vi får in några mål överhuvudtaget, kanske backar baka ett steg och håller sig som ”framspelartypen” till förmån för Frank. Jag ska inte sitta här och uppvigla intriger men det ska bli ett nöje att från högerytterplatsen se hur samspelet dem emellan fungerar. Frank är ett trevligt tillskott och med tre mål gjorda så är han given som matchens spelare.

Alexej! En stor eloge för att du ställer dig i målet. Jag tycker det tyder på stor personlighet och lojalitet (men jag är helt tvärsäker på att du känner Josef).

Robert Litsén. Du sågade själv din insats rejält, menade att du inte ”alls var bra idag” men när var du bra egentligen? Dock så har du ett par riktigt fina skarvnickar i första halvlek.

Flavio. Blandar och ger. Tenderar i perioder att bli något osynlig men står faktiskt bakom en hel del viktigt. Bollen fram till mig på första målet är av hög klass. Snyggt.


Totti. Du saknade glädjen, tyckte inte att det var något kul, sa du. Allt dopamin & serotonin du brände av i Riga pga. tjacket, månne? Du är en viktig kugge i laget, håll dig på banan ett tag så ska du nog se hur kul det är att spela boll igen.

Boris. Gammal skada som kom upp igen, eller?

Mackan. Hamnade oväntat på topp, what about that, undrar jag. Ditt spel är fysiskt. Fyfan vad ont det ser ut att spela mot dig. Jag är glad för att din tröja är röd, som min.


Martin. Helt klart en godkänd insats. Helt fläckfri och stabil i det defensiva men måste öva skott. Prickenträning för dig på tisdag. Enbart.

+ Vändningen tyder på lagmoral. Att ligga under med 2-0 för att sedan gör 6 mål klargör mycket.
+ Frank Nordenberg. Profiler som är sugna på att göra mål och KAN göra mål – efterlängtat!
- Det är ju kul förvisso att vi faktiskt har en ’badboy’ i laget. Men att sätta upp armbågar med flit i en motspelares ansikte, efter själva situationen, är ju verkligen inte okej som jag ser det. Med det sagt så menar jag inte att alla är helgon. Jag kan själv sätta igång reptilhjärnan ibland, men man kan göra det snyggt och stilat eller så kan man göra det Scholes/Mild-kval-0-0-Wembley.

http://www.youtube.com/watch?v=VtQJJJcKoew <- 0.20 i klippet. FRAMÅT BRONX!

söndag, maj 13

FRANC & PREMIÄR

FRANC NORDENBERG
Rapport kommer i veckan. Matchens spelare blir man om man lyckas göra tre mål. FRAMÅT, BRONX!

fredag, januari 20

Hånet



Idrottsgalan. Jag hoppas att vi är rörande överrens om att allting som slutar på "gala" är ett hån mot oss licensbetalare. Kanalen som gärna tar uppdraget är oftast SVT och det känns helt enkelt inte bra. Det är inte public service och jag ska förklara varför.

En gala är en firmafest. En branschfest. Sponsorer ser även det lite som win-win. Varumärket får synas på primetime-tid, det bjuds på celebriteter (nåja, mellanmjölkskändisar, det är ju Sverige det här), det rövslickas hit och det rövslickas dit. Någon får bragdguldet, någon får Jerring-priset och några kändisar får några rejäla verbala omgångar av någon dvd-aktuell standupfjant. Oftast Kungen, Göran Persson eller Mona Sahlin får utstå dessa så kallade skämt. Varför alltid denna hets mot forna aktade socialdemokrater, kan man undra. Reinfeldt, den bulan, är den största hycklaren av dem alla men han smiter igenom alla sorters mediala filter. Det är selektivt och det smakar fan inte bra.

Nåja. Galan puttrar vidare. Det bjuds även på lite musik. Nicke Borg, medlem i det numera ganska så avdankade bandet Backyard Babies dammar av en cover. Inte vilken låt som helst, nä. 'London Calling' av The Clash som mer eller mindre varenda, något sånär i alla fall, musikkunnig skulle stämpla som odödlig klassiker. Nicke skändar arvet brutalt. Tittarna upplever det lite som Two Girls & 1 Cup. Man vill bara att det ska ta slut. Nicke är uppenbart smackad på amfetamin eller nån' form av uppåttjack. Han klyver låten på mitten och varje tittare upplever det som ett pskyiskt slagskott mot tinningen. Det gör ont. Varenda f.d punkare på gröna, i orter som Rågsved, Bagarmossen osv. fäller en tår. Jag tror faktiskt att punken dör i detta ögonblick.

Det är då som den forna höjdhopparen Patrik Sjöberg tar tillfället i akt och talar för en hel nation. Han sågar hela galan och tycker det är förjävligt att han ens är där.

– Jag lovade mig själv förra året att aldrig komma hit igen för jag tyckte att skämten och manuset var fruktansvärt dåligt.

– Det har varit ett omtumlande år, en märklig kväll. Jag tycker att handbollstjejerna var värda ett bättre öde och vi har fått lyssna på en massaker av London Calling, sa Sjöberg.

Massaker är ett starkt ord. Patrik Sjöberg är en stark karaktär. Han ogillar mycket, Sjöberg. Han gillar att bryta mot konventioner. Han gillar att käfta. Sjöberg är och kommer alltid vara en provokatör och det tackar jag honom för. Jag har skrivit det tidigare och min åsikt har länge varit densamma. Utan Sjöberg, Filip & Fredrik, Wahlbeck, Nour, Bard, Zlatan och så vidare, så blir det här landet och dess nöjesindustri hopplöst intetsägande.

Galor ska kantas av glamour. Det är det viktigaste. Galor ska även alltid gå i Amerikansk regi. Ricky Gervais ska leda dem och världsstjärnor, med på tok för mycket pengar på fickorna, ska verbalt mördas. Det är antingen inget eller så är det allt. Varenda gång när svensk medieindustri ska göra om ett amerikanskt koncept, oavsett tema på produktionen, så blir det i regel... töntigt. Man vill göra Grand Hotel, men vi får Lidl.

Sjöberg plockade i måndags hem hela potten medan vi medborgare, licensbetalare, fick mer bensin på elden. Elden, avskyn, mot de människor som ligger bakom sådan här skit. Fördummning sker redan i hög utsträckning. Snälla, SVT - ta ert ansvar och stå över sådana här evenemang, tack.

torsdag, januari 19



Från Reymersholme till Gröndal. Det är hemtrakter för mig och för många i det här laget. Lokalförankring är något som alltid skall främjas oavsett form. Att löpa är att skönja livet.

Varenda onsdagskväll dog jag och varenda onsdagskväll föddes jag på nytt

Och bloggen tar härmed ny fart. I samma skepnad, men dock en annan skribent. Undertecknad har ett förflutet på Stockholms journalistlinje och har bloggat i olika former sedan begynnelsen av sekelskiftet. Vi får se vart det här tar oss. En blogg behöver ständigt tas omhand. Polera den, pussa på den och uppdatera den framförallt.

Vad kan vi fastslå då? Hur har försäsongen sett ut? Det kan jag inte riktigt svara på då säsongen drog igång redan i höstas med initiativ från Nils, David & Mackan (?) och jag var närvarande kanske en gång. Max. Det är för dåligt, jag medger det. Jag har dock en tendens, när hösten och dess mörker faller över staden, att suga alldeles för mycket på holken och allmänt deppa ihop. Nån slags melankoliröra, ni kanske känner igen er? Sommarbaksmällan. Nåväl. Big up till de som kom.

Klockan bytte i vart fall år och jag fick ett samtal från Totti. Han meddelade att säsongen - på riktigt - börjar nu och att vi tränar onsdagar respektive lördagar. Det skulle visa sig att detta var något jag hade längtat efter, något jag hade saknat framförallt. Träning utomhus i minusgrader med brutal fys på tapeten. Jag fimpade spliffen, borstade av mig och sprang ner till trekanten. Varenda onsdagskväll dog jag och varenda onsdagskväll föddes jag på nytt. Det var ju här som korpen kom till sin absoluta rätt. En samling ganska avdankade individer, i ett brett ålderspann, som slet & svettades ihop. Det blev något att se fram emot och då med vetskapen att man faktiskt ska få spela boll en ytterligare säsong med det här laget. Kul.

Fokus kommer naturligtvis kretsa kring det här laget, men bli inte arga om undertecknad svävar ut och bloggar om helt andra ting också. Topics om vem David & Nils dubbelmackade i Mexico. Kanske en rad om Johan och hans artisteri. Eller vad jag åt till lunch.

Hursomhelst, vi ses.

söndag, juni 12

Holmgång

David är en komplex människa. Man vet aldrig var man har honom. Igår var han i alla fall på Gröndals IP mellan nio och elva på förmiddagen. Han var en gigant på mittfältet. Han förde ensam ett krig mot Framgångs fyra mittfältare. Det var trångt, stökigt, grinigt, David fick ingenting gratis. Vanligtvis brukar han kunna göra sina tvåfotare och lämna sin motståndare bakom sig. Det fanns inte tid för sånt igår. Jo, några fick han till, men det var mer kämpandet, glidtacklingarna, HJÄRTAT, som imponerade. I slutet var det nära att David fick sitt andra gula kort efter mycket tjafs med domaren. Ragge var på David ett par gånger om att han skulle lugna ner sig. Mackan också. Men deras snack var mer ett spel för galleriet. De och vi visste att David var i zonen. Och då ska man lämna honom i fred. Mellan matchminut 70 och 80 när Framgång tryckte på som mest var det David ensam som höll oss kvar i matchen. Han slet som ett djur på mitten, glidtacklade och vann andrabollar, och hela tiden fick han domsluten mot sig. Efter straffen som han orsakade, oerhört billig, bytte han snart ut sig. Han var rejält sliten.

David växte som fotbollspelare för oss. Men mest som människa.

Efter matchen var Mackan tydlig med att David var matchens spelare.

Det var han inte.

Det var Manne. Det säger allt om hans insats.

Manne fick spela mittback, han gillar ju inte det, men alltså, att se honom spela back är poesi, framförallt huvudspelet, det är fucking jävla magiskt, han vinner varenda duell, det ser så lugnt ut, han söker inte upp bollen, det är bollen som säker upp honom. Han måste haft minst 25 nickar i gårdagens match. Det är inte kanske det mest glamorösa jobbet, men någon måste göra det, vi har alla våra roller här i livet. Och Manne gör det, med stor, stor ödmjukhet. En jättefantastisk människa.

Nu har vi gråtit färdigt.

Matchen blev en holmgång. Fyfan. Det här var fotboll. Det var mycket känslor, Putte och jag hade en beef, och Noah var nära att mörda en av motståndarna, med all rätt.

Vi tog ledningen med 1-0 ganska tidigt. David passade Daniel som i sin tur hittade Nisse på djupet, Nisse tog emot, avancerade ett par meter, målvakten kom, och Nisse placerade enkelt in bollen i bortre gaveln, ett riktigt Nisse-mål. Vi spelade rätt bra då. Vågade hålla i bollen. Men efter tjugo minuter satte Framgång högre press och vi, jag, målvakten, började tjonga. Efter en halvtimme fick Framgång en frispark som jag släppte en billig retur på. Deras anfallare var där nöp in den.

1-1 i halvtid. Nästan 30 grader. Vi andades. Drack. Försökte lugna ner oss. Matchen hade utvecklats till ett prestigemöte. Det var mycket gnäll på domaren och allmänt tjafsigt. Vi får bara inte förlora mot dom här töntarna, sa Nisse. Vi höll med.

Vi tog ett litet kommando i andra. Men föll snart tillbaka. Framgång gjorde det bra. Matchen stod och vägde. Tiden gick. Med tio kvar får Framgång en straff. Nu hade jag chansen att revanschera mig. Jag skulle slänga mig åt vänster, det hade jag bestämt mig för, kan bara slänga mig ordenligt åt det hållet, så jag flyttade mig några centimeter åt höger för att lura skytten, när skottet kommer och jag märker att det är lågt och till vänster vet jag att den här rädder jag, jag slänger mig, och dom där tiondelarna i luften innan räddningen kommer, det är lycka, räddningen vid vänster stolpe blir perfekt.

Ett par minuter senare kom hörnan som betydde 1-2. Då var livet en hora.

Skulle vår förlustnolla spräckas nu?

Med fem minuter kvar tog Putte stort ansvar och coachade laget från plan. Vi flyttade upp, 3-4-3, Putte skrek att Manne skulle upp på topp, så att vi kunde lyfta långt. Vi skapade tryck. Fick massor av inkast som Framgång skyfflade bort. Det skulle inte gå. Vi var besegrade. Nu var matchen slut. Men så får vi till ett sista anfall från vänsterkanten. Bollen lyfts in, det blir kalabalik, skott, räddning, skott, täcks av ett ben, skott igen från Callebanan som offrar sig, och nu måste Framgång använda otillåtna medel genom att en utespelare ligger på mållinjen och använder handen. Domaren blåser straff och visar rött kort. Danne tar hand om straffen, även om Ragge var lite sugen. Han lägger upp den, tar sats, slår den till höger, men målvakten räddar, returen kommer rakt ut och Danne kan kyligt slå in den.

Dramatik.

Det skulle äga rum en juniormatch precis efteråt. Det var ungar och föräldrar överallt. Dom applåderade högt när domaren blåste av matchen efter att Framgång gjort sin avspark efter matchen. Det hade varit underhållning. Det hade varit fotboll.

Det hade varit liv.

lördag, juni 11

Tre hjältar

Såhär i efterhand var det jääävligt skönt att jag Matte och Love inte behövde döma matchen, sa Limpan efter matchen. Det kan man nog lugnt påstå, sa jag. Det hade fan blivit krig om vi dömt, avslutade Limpan.

Det kom ju ingen domare. Den blev nio, fem över, vi övervägde att använda Limpan, huvuddomare, och Matte och Love som assisterande. Det var motståndarna Framgång som kom med förslaget. Men när klockan blev tio över kom domaren tack och lov. Det är tanken som räknas.

12:32 idag

Jag ligger i soffan, däckad, när Markus ringer och frågar om jag vill hänga på och cykla runt Ekerö. Nu, undrar jag. Bronx hade spelat en stentuff match mot Framåt, det hade varit hett, kämpigt, känslosamt, många var helt utslagna efteråt, och ska Mackan cykla ut och sex mil. Jag tackade givetvis nej, någon måtta får det vara.

Sådär blir det om man vilar från spånken. En massa energi som måste ut. Det är hemskt.