Holmgång

David är en komplex människa. Man vet aldrig var man har honom. Igår var han i alla fall på Gröndals IP mellan nio och elva på förmiddagen. Han var en gigant på mittfältet. Han förde ensam ett krig mot Framgångs fyra mittfältare. Det var trångt, stökigt, grinigt, David fick ingenting gratis. Vanligtvis brukar han kunna göra sina tvåfotare och lämna sin motståndare bakom sig. Det fanns inte tid för sånt igår. Jo, några fick han till, men det var mer kämpandet, glidtacklingarna, HJÄRTAT, som imponerade. I slutet var det nära att David fick sitt andra gula kort efter mycket tjafs med domaren. Ragge var på David ett par gånger om att han skulle lugna ner sig. Mackan också. Men deras snack var mer ett spel för galleriet. De och vi visste att David var i zonen. Och då ska man lämna honom i fred. Mellan matchminut 70 och 80 när Framgång tryckte på som mest var det David ensam som höll oss kvar i matchen. Han slet som ett djur på mitten, glidtacklade och vann andrabollar, och hela tiden fick han domsluten mot sig. Efter straffen som han orsakade, oerhört billig, bytte han snart ut sig. Han var rejält sliten.

David växte som fotbollspelare för oss. Men mest som människa.

Efter matchen var Mackan tydlig med att David var matchens spelare.

Det var han inte.

Det var Manne. Det säger allt om hans insats.

Manne fick spela mittback, han gillar ju inte det, men alltså, att se honom spela back är poesi, framförallt huvudspelet, det är fucking jävla magiskt, han vinner varenda duell, det ser så lugnt ut, han söker inte upp bollen, det är bollen som säker upp honom. Han måste haft minst 25 nickar i gårdagens match. Det är inte kanske det mest glamorösa jobbet, men någon måste göra det, vi har alla våra roller här i livet. Och Manne gör det, med stor, stor ödmjukhet. En jättefantastisk människa.

Nu har vi gråtit färdigt.

Matchen blev en holmgång. Fyfan. Det här var fotboll. Det var mycket känslor, Putte och jag hade en beef, och Noah var nära att mörda en av motståndarna, med all rätt.

Vi tog ledningen med 1-0 ganska tidigt. David passade Daniel som i sin tur hittade Nisse på djupet, Nisse tog emot, avancerade ett par meter, målvakten kom, och Nisse placerade enkelt in bollen i bortre gaveln, ett riktigt Nisse-mål. Vi spelade rätt bra då. Vågade hålla i bollen. Men efter tjugo minuter satte Framgång högre press och vi, jag, målvakten, började tjonga. Efter en halvtimme fick Framgång en frispark som jag släppte en billig retur på. Deras anfallare var där nöp in den.

1-1 i halvtid. Nästan 30 grader. Vi andades. Drack. Försökte lugna ner oss. Matchen hade utvecklats till ett prestigemöte. Det var mycket gnäll på domaren och allmänt tjafsigt. Vi får bara inte förlora mot dom här töntarna, sa Nisse. Vi höll med.

Vi tog ett litet kommando i andra. Men föll snart tillbaka. Framgång gjorde det bra. Matchen stod och vägde. Tiden gick. Med tio kvar får Framgång en straff. Nu hade jag chansen att revanschera mig. Jag skulle slänga mig åt vänster, det hade jag bestämt mig för, kan bara slänga mig ordenligt åt det hållet, så jag flyttade mig några centimeter åt höger för att lura skytten, när skottet kommer och jag märker att det är lågt och till vänster vet jag att den här rädder jag, jag slänger mig, och dom där tiondelarna i luften innan räddningen kommer, det är lycka, räddningen vid vänster stolpe blir perfekt.

Ett par minuter senare kom hörnan som betydde 1-2. Då var livet en hora.

Skulle vår förlustnolla spräckas nu?

Med fem minuter kvar tog Putte stort ansvar och coachade laget från plan. Vi flyttade upp, 3-4-3, Putte skrek att Manne skulle upp på topp, så att vi kunde lyfta långt. Vi skapade tryck. Fick massor av inkast som Framgång skyfflade bort. Det skulle inte gå. Vi var besegrade. Nu var matchen slut. Men så får vi till ett sista anfall från vänsterkanten. Bollen lyfts in, det blir kalabalik, skott, räddning, skott, täcks av ett ben, skott igen från Callebanan som offrar sig, och nu måste Framgång använda otillåtna medel genom att en utespelare ligger på mållinjen och använder handen. Domaren blåser straff och visar rött kort. Danne tar hand om straffen, även om Ragge var lite sugen. Han lägger upp den, tar sats, slår den till höger, men målvakten räddar, returen kommer rakt ut och Danne kan kyligt slå in den.

Dramatik.

Det skulle äga rum en juniormatch precis efteråt. Det var ungar och föräldrar överallt. Dom applåderade högt när domaren blåste av matchen efter att Framgång gjort sin avspark efter matchen. Det hade varit underhållning. Det hade varit fotboll.

Det hade varit liv.