Hånet

Idrottsgalan. Jag hoppas att vi är rörande överrens om att allting som slutar på "gala" är ett hån mot oss licensbetalare. Kanalen som gärna tar uppdraget är oftast SVT och det känns helt enkelt inte bra. Det är inte public service och jag ska förklara varför.

En gala är en firmafest. En branschfest. Sponsorer ser även det lite som win-win. Varumärket får synas på primetime-tid, det bjuds på celebriteter (nåja, mellanmjölkskändisar, det är ju Sverige det här), det rövslickas hit och det rövslickas dit. Någon får bragdguldet, någon får Jerring-priset och några kändisar får några rejäla verbala omgångar av någon dvd-aktuell standupfjant. Oftast Kungen, Göran Persson eller Mona Sahlin får utstå dessa så kallade skämt. Varför alltid denna hets mot forna aktade socialdemokrater, kan man undra. Reinfeldt, den bulan, är den största hycklaren av dem alla men han smiter igenom alla sorters mediala filter. Det är selektivt och det smakar fan inte bra.

Nåja. Galan puttrar vidare. Det bjuds även på lite musik. Nicke Borg, medlem i det numera ganska så avdankade bandet Backyard Babies dammar av en cover. Inte vilken låt som helst, nä. 'London Calling' av The Clash som mer eller mindre varenda, något sånär i alla fall, musikkunnig skulle stämpla som odödlig klassiker. Nicke skändar arvet brutalt. Tittarna upplever det lite som Two Girls & 1 Cup. Man vill bara att det ska ta slut. Nicke är uppenbart smackad på amfetamin eller nån' form av uppåttjack. Han klyver låten på mitten och varje tittare upplever det som ett pskyiskt slagskott mot tinningen. Det gör ont. Varenda f.d punkare på gröna, i orter som Rågsved, Bagarmossen osv. fäller en tår. Jag tror faktiskt att punken dör i detta ögonblick.

Det är då som den forna höjdhopparen Patrik Sjöberg tar tillfället i akt och talar för en hel nation. Han sågar hela galan och tycker det är förjävligt att han ens är där.

– Jag lovade mig själv förra året att aldrig komma hit igen för jag tyckte att skämten och manuset var fruktansvärt dåligt.

– Det har varit ett omtumlande år, en märklig kväll. Jag tycker att handbollstjejerna var värda ett bättre öde och vi har fått lyssna på en massaker av London Calling, sa Sjöberg.

Massaker är ett starkt ord. Patrik Sjöberg är en stark karaktär. Han ogillar mycket, Sjöberg. Han gillar att bryta mot konventioner. Han gillar att käfta. Sjöberg är och kommer alltid vara en provokatör och det tackar jag honom för. Jag har skrivit det tidigare och min åsikt har länge varit densamma. Utan Sjöberg, Filip & Fredrik, Wahlbeck, Nour, Bard, Zlatan och så vidare, så blir det här landet och dess nöjesindustri hopplöst intetsägande.

Galor ska kantas av glamour. Det är det viktigaste. Galor ska även alltid gå i Amerikansk regi. Ricky Gervais ska leda dem och världsstjärnor, med på tok för mycket pengar på fickorna, ska verbalt mördas. Det är antingen inget eller så är det allt. Varenda gång när svensk medieindustri ska göra om ett amerikanskt koncept, oavsett tema på produktionen, så blir det i regel... töntigt. Man vill göra Grand Hotel, men vi får Lidl.

Sjöberg plockade i måndags hem hela potten medan vi medborgare, licensbetalare, fick mer bensin på elden. Elden, avskyn, mot de människor som ligger bakom sådan här skit. Fördummning sker redan i hög utsträckning. Snälla, SVT - ta ert ansvar och stå över sådana här evenemang, tack.