På kvällen söndagen den 30 december ringde jag Thomas. Han lät trött och låg och kollade på en rulle. Jag frågade hur det hade gått i inomhuscupen tidigare på dagen. Åhh, suckade han, jag orkar inte prata om det nu. Vi åkte ut på ett skitmål i sista gruppspelsmatchen. Jag är oerhört besviken. Var det något mer? Annars syns vi imorgon på nyår. Näe, sa jag. Vi lade på. Aldrig hade jag hört honom så.

Några dagar senare när jag gick igenom bilderna från första matchen i Ulven Christmas Cup tyckte jag att det var konstigt att Örnsbronx inte tagit sig till slutspel. Matchen mot Ulven var grym. Christian Georgiadis i anfallet skapade målchanser hela tiden, och gjorde välförtjänt 1-0 efter 5 minuter. Laget gjorde high-fives. Det rådde harmoni. Matchen fortsatte. Örnsbronx spelade tight försvarsspel och släppte inte till många målchanser, och de skott som kom räddade Sebba lätt. Han agerade med stor pondus. Kul att se. Sen blev det 2-0. Kommer inte ihåg vem som gjorde målet. Viktor? Christian? Pontus? Vilket blev slutresultatet. 3 viktiga poäng. Laget ledde gruppen.

Efter matchen drack spelarna kaffe och någon gick till Konsum i Liljeholmen och köpte pastasallad. Det var som förr, på sportloven 93, när man var på cup i Brännkyrkahallen och trivdes med livet. Nu var vi äldre. Och snart skulle turen vända. I cupen alltså. Inför andra matchen cyklade jag hem, men fick veckan efter höra att blev det torsk mot det blå laget. Och att ni i sista matchen tagit ledningen med 1-0 mot Ulven 2 när det tjabblades med bollen i backlinjen och Ulven kunde kvittera. Det blev 1-1 och ert äventyr tog slut. Och det här som skulle bli cupen när Örnsbronx skulle bevisa att dom inte bara är stans snyggaste lag, utan också kan spela bra och vinna många matcher i följd.